Bakåtblick

Ojoj. Jag läste min gamla dagbok. Jag var 22. Jag skrev mycket mer då än vad jag gör nu, och var aningens mer självcentrerad. Och jag minns hur jag höll på att gå sönder av en förvriden form av lycka, hur kaos hotade varenda sekund. Och jag påminns om min Virginia Woolfperiod.

Ett Mrs Dalloway-moment, inte the beginning of happiness, utan lycka just där, just då, med svarta stänk. Kommer det mera? Det vet man aldrig.

Det här är det mest desperata jag varit på länge. Den slutgiltiga uppgörelsen eller nåt. Mellan vad som är enkelt och som finns framför näsan på mig, det jag alltid velat ha, fortfarande vill ha, med mitt intellektuella jag, den framtid jag såg framför mig. Mellan det och den innersta kärnan i hjärtat, där tror jag det sitter, som brinner för något helt annat, något litet som tar över hela min kropp, som är svårt och nästan omöjligt, och framtiden är alldeles blank. Medvetandet och kroppen slåss.

Jag själv gick runt i vanadislunden och hyperventilerade bland krokus och annandagpåskstillhet.

Ojoj. Jag vill bara ta flickan i handen och visa henne tapeterna vi köpte idag.